s. 26Utvecklar vi teknik för att minnas?

Jag började dagen med att fundera kring minne, och det innan jag läst Therese tankar om fotografi och minne. Jag arbetar med att söka hitta ett sätt att skriva i förhållande till mina fotografier, och slås av hur mycket skrivande liknar fotografering, i allt ältande, göra om redigera, förkasta och redigera och att det är en oändlig loop innan jag blir klar, om ja någonsin blir klar. Likt Therese skriver jag om, och om igen… samma om och om igen.

näckrosblad i vatten

Minnet bleknar som löven på näckrosorna

Men texten om skrivande och ord fick mig att tänka på texten som teknik för att minnas, minnas: våra oförrätter, skulder, vinster och historier, kanske till och med livet. Jag tänker att kanske utvecklades skrivande för att minnas, eller för att det inte går att lita på minnen, kanske är det bara jag som glömmer, men minner är minst sagt förrädiskt, det ändras med oss och våra erfarenheter. Uppå det bättrar vi gärna på minnen och historier. Så skrivande, bokföring blev ett verktyg, en teknik för att minnas (bättre och mer korrekt (kanske)). Sedan har tekniker kring skrivandet utvecklats för att bevara skriften: från sten till pergament, papper och sedan med hjälp av digital teknik. Text är i sin enklaste form alltså en sorts minnesteknik.

Fotografi– att skriva med ljus, fyller som Therese säger en funktion i att minnas en plats, ett skeende, något som är viktigt, som vi vill se om och om igen. Så kanske är skrift och fotografi bara två verktyg för att bevara det som vi vill minnas. Det kan vara värt att fundera kring!