Jag läser om fotografi, om makt, om blickar om det som i engelskan kallas Gaze och som Victor Burgin skrivit om . Han menar att fotografiets makt över den som tittar på fotografiet är så betydande att vi viker undan de blickar som möter oss i fotografier, för det är det enda sätt vi har att undkomma.
I mitt arkiv finns det massor med bilder, fotografier av blickar, som riktas mot mig som fotograf, mot mig, mot kamerans objektiv. Mot dig om du tittar på mina fotografier. I och med att jag och Therese gick och blev Blindgata, böcker utan given riktning, valde jag och Therese att aktivt rikta våra blickar mot andra fotografers böcker.
Bland annat plockade jag upp Johan Willner och hans verk Boy Stories. En iscensättning av minnen, från barndomen. Men boken Boy Stories är också ett samtal om fotografi och dess makt. Om hur fotografier skapar och kan gestalta minnen och erfarenheter. Döm. om min förvåning när jag i hans bok ser en av alla de blickar som jag låtit mig inspirerats av.
Ja, jag vet jag var på fotografiska och såg hans utställning Boy stories, och tyckte om den. Men mitt minne säger mig att jag var där för att se Strömholm, eller Mapplethorpe eller någon annan STORHET och gick hem med bilder av omklädningsrum och tänkte på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in och min egen uppväxt, att växa upp på 1970-talet.
Nu, många år senare, sitter jag med Johans bok Boy Stories i knät, och läser, för det är inte bara ”en fotografi-bok” utan även en bok om fotografi, om fotografiets funktion och makt. Om tankar kring fotografi och Barthes och minnen, och nycklar kring verken som t.ex bilden rum 4. Men det är också texter om en uppväxt som jag kan känna igen och ändå inte. Det är ett verk som ger mersmak, jag vill se mer, jag vill veta mer, jag fyller ut, för så fungerar konst.
Verket, som jag beundrar, och som jag läser långsamt för att det inte ska ta slut, blir liksom lite mitt kanske för att jag och Johan föddes på 1970-talet, kanske för att Johan liksom jag är intresserad av människor och minnen formar oss, kanske för att Johan och jag är fotografer som undersöker fotografiets makt. Kanske beror det bara på att det är fantastiska berättelser som Johan använder sin kamera för att skildra. Kanske är det så att Johan växer på mig på grund av allt ovan och lite till. Jag låter det vara osagt och låter er njuta av Johans bilder, sedda genom min kamera och i mötet med en annan betraktare på Fotografiska 2012.

