Vi hade också tänkt oss ett grönt omslag. Det visade sig vara mer komplicerat än vi först trodde. Att trycka på kartong är inte samma sak som att få kartongen att se ut som något annat. Vi ville ha en helt grön yta, men det krävde en annan konstruktion. Vi återgick till kartongen, vilket egentligen var det vi ville åt. Vi råkade bara hamna på ett sidospår.
Sedan kom frågorna om färgerna i inlagan. Skulle den mörkgröna färgen bli för mörk? Skulle detaljerna längst ner i ett fotografi fortfarande gå att urskilja? Och skulle den ljusgröna färgen över huvud taget se grön ut, eller bli beige när den trycktes på papperet? Det sista var kanske inte så viktigt i sig. Ingen behövde öppna boken och tänka att det var en särskilt vacker ljusgrön färg. Den behövde fungera i helheten.
Tryckeriet kunde inte riktigt svara, så vi gjorde ett provtryck. Älskade provtryck. Vi kunde kontrollera färgerna och samtidigt undersöka hur många fingeravtryck papperet tänkte samla på sig.
Samtidigt fortsatte arbetet med själva innehållet. När de första tryckfilerna kom tillbaka upptäckte vi sådant som fortfarande behövde ändras. En rad som inte gick att läsa i rätt ordning. En annan del som behövde en annan radbrytning för att få rätt rytm. En upprepning som inte längre skulle vara där.
Det var inga stora förändringar, men de var viktiga.
En radbrytning kan verka som en ganska obetydlig sak. Men när texten också är en del av bilden förändras mer än läsningen när en rad flyttas. Mellanrummen förändras. Rytmen blir en annan. Ibland förändras också betydelsen.
Det är svårt att avgöra när sådana justeringar slutar vara förbättringar och börjar bli ett sätt att skjuta upp beslutet att sluta. Det kan verka som ett märkligt sätt att använda sin tid. Men det finns en skillnad mellan att inte veta vad man vill och att behöva undersöka vad man inte vill. När något har prövats ordentligt går det också att välja bort det med större säkerhet. Man vet varför bilden inte ska vara där, varför färgen inte fungerar eller varför den där raden faktiskt behöver brytas på ett annat ställe.
Det betyder förstås inte att varje försök är nödvändigt. Och ibland är det faktiskt bara tryckeriet som får avgöra. Den 20:e oktober godkände vi till slut inlagan. Filerna såg bra ut och produktionen kunde börja.
Två dagar senare kände jag mig onödigt omständig när jag tog upp frågan om de färgade snitten. Vi ville ju ha dem rosa. Och hur blir det med den röda tråden?
Det var inte omständigt. Utan den frågan hade vi fått en bok utan rosa snitt och röd tråd.
Vi fick välja en röd tråd ur en katalog. Det är något ganska märkligt med att arbeta i flera månader med en berättelse och sedan, när den äntligen ska bli en bok, behöva avsluta allt med ett artikelnummer för sytråd. Samtidigt är det just sådana detaljer som gör att boken blir vad den blir. Den öppna ryggen, tråden, pappret, färgen på snitten. Det är inte bara hur boken tillverkas. Det är också vad den blir.
En bok kan nästan alltid göras om. Det går att flytta en bild, byta papper, ändra en färg eller skriva om en mening. Även när allt fungerar finns det andra sätt det skulle kunna fungera på. När boken väl är tryckt går det inte längre att flytta på saker. Det som tidigare var en av många möjliga versioner har blivit den enda som finns.
Åtminstone tills någon får för sig att göra en ny upplaga.
Men kanske är det inte heller vår sak att avgöra när boken är helt färdig. Det vi har tittat på, flyttat runt och ändrat hundratals gånger kommer snart att möta någon som ser det för första gången. Någon som inte känner till alla tidigare versioner. För den personen finns den här versionen.
Jag vet fortfarande inte om det är samma sak som att den är färdig. Morgonrodnadens minne kommer att ha flera röda trådar.



