När vi läser en text börjar vi vanligtvis längst upp till vänster. Sedan fortsätter vi åt höger, rad för rad, tills vi kommer till slutet. Det är en överenskommelse som fungerar så bra att vi sällan tänker på den.
Med bilder är det inte alltid så.
Det kan saknas en självklar början. Blicken kan fastna i ett ansikte, en färg, ett föremål som ligger lite fel eller något som knappt syns. Ibland ser vi det viktigaste först (vad nu det är). Ibland är det just det vi upptäcker sist.
Vi har funderat en del på hur man egentligen läser en bild. Inte bara vad man ser, utan i vilken ordning man ser det. Om det går att bestämma var någon ska börja titta, och vad som händer när blicken ger en annan läsresa än vad som var tänkt från början.
En bild kan vara komponerad för att leda ögat från en punkt till en annan. Det finns linjer, kontraster, ljus och mörker som hjälper till. Men blicken är inte särskilt lydig. Den dras till sådant som är bekant, sådant som avviker och ibland till något som inte alls var tänkt att vara viktigt.
Det blir ännu mer komplicerat när bilderna placeras i en bok.
En bild som fungerar på egen hand kan förändras helt av bilden som kommer före, bredvid och efter. Ett ansikte kan verka sorgset på ett uppslag och misstänksamt på nästa, beroende på vad det möter. En plats kan först se ut som en vanlig plats, men efter några sidor börja påminna om något annat.
Och så finns själva bläddrandet.
En bok visar inte alla sina bilder samtidigt. Den bestämmer vad som går att se och vad som måste vänta. När vi vänder blad försvinner något och något annat kommer fram. Ibland minns vi bilden vi just lämnat, ibland har vi redan glömt den.
Det är en ganska märklig egenskap hos böcker. Att de låter oss jämföra saker som vi inte längre ser. Ibland uppstår ett samband som inte fanns tidigare. Ibland försvinner ett som vi trodde var självklart.
Vi har också prövat vad som händer när texten inte hjälper till.
Vanligtvis förväntar vi oss att en bildtext ska förklara vad vi ser. Men en text kan lika gärna förvirra. Den kan peka åt ett annat håll, motsäga bilden eller få oss att upptäcka något som vi annars hade gått förbi.

Då blir det svårt att veta vad som egentligen kommer först. Läser vi texten och ser bilden genom den? Eller ser vi bilden och låter den förändra betydelsen av orden?
Kanske gör vi båda sakerna, om och om igen.
Det finns en särskild sorts läsning som uppstår när man bläddrar tillbaka. Man har sett något längre fram som förändrar det man redan har läst. En detalj som verkade obetydlig får plötsligt en annan innebörd. En bild som först var svår att förstå blir tydligare, eller ännu mer förbryllande.
Man börjar om, men man börjar inte från samma plats.
Vi tycker om den sortens läsning. När en bok inte bara leder framåt, utan också skickar läsaren tillbaka till något som redan har passerat.
Det är kanske därför vi ägnar så mycket tid åt ordningen mellan bilderna. Inte för att bestämma exakt hur de ska läsas, utan för att undersöka vilka möjligheter som uppstår när de möts.
Sedan kommer någon annan att öppna boken, börja mitt i och göra sin egen läsning. Det räknar vi med.
