”sen tog det slut, för att jag kände mig färdig”
Kjell Höglund i dokumentären Ett liv är kort av Magnus Thorén
”– en sång är klar när den är klar. Då kan inte folk tjata om att man ska skriva nya verser hela tiden. Ska jag skriva hundra miljoner verser då? Det måste ju för fan finnas ett slut nån gång.”
Jag tänker när jag hör Kjell säga orden att han ser slut som något som är helt naturligt, och att han är färdig. Han säger: ”Jag är färdig! Jag vet att jag är färdig, på samma sätt som jag vet att en sång är färdig.” Och sedan berättar han att det är något som han är tacksam för, för han är färdig, klar, det finns ingen oron, ingen rädslan, ingen saknad för han vet att han är klar, och det är självklart att saker tar slut.
Det är också så jag brukar använda hans sanning, att självklart måste det finnas ett slut någongång. Det är självklart och ingår i livet och det kreativa arbetet. Det brukar trösta mig, samtidigt värjer jag mig för slutet, avslutet, och jag vet det, eftersom när jag börjar närma mig slutet så brukar jag dra ut på projektet, för att inte ta tag i det sista, och komma till det definitiva slutet. utan att jag ska bli kvar i det ”trygga”, i det kända. I arbetet med blindgata, och i arbetet med Therese finns mycket stöd i just arbetet att ta mig vidare, mot slutet, ”som för fan måste finnas någon gång”. Att arbeta tillsammans i gemenskap gör det enklare att ta sig till slutet för att bli klar.
