s. 14Berättelsens bärkasse, tankar om en fotobok

Har just läst Ursula K. Le Guins essä Berättarkonstens bärkasseteori från 1986 (lyssna på den på Youtube). En essä om berättarkonsten och om berättelsens ursprungliga kontext. Le Guin diskuterar hur berättelser bärs, förvaltas och värderas. Essäns utgångspunkt är berättelsens ursprung men också: Vad som utgör grunden i en god berättelse. Ursula K Le Guin ställer i essän frågan: om vem som får bära (göra-vara) berättelser om livet? Men också vad för element som är viktiga för att en berättelse ska ses som betydande?

ett växthus i morgonljus

ett montage av fotografier av ett växthus i morgonljus

Ofta kallar jag mig inte för berättare, trots att jag älskar goda berättelser och gärna traderar vidare historier och gärna använder mitt fotografi för att berätta med ljus om ljus och det jag möter i livet. Men nu har jag tillsammans med Therese Banström just gjort, sammanställt en hel berättelse. Morgonrodnadens minnen som strax är tillgänglig för alla, strax är helt ”klar” i den mån något någonsin blir klart. Det är en fotobok, en konstbok, en artist-book, en bilderbok som vi just skickat på tryck för kanske möta dig (det hoppas vi på) …

Verket, boken, bilderboken heter alltså Morgonrodnadens minnen (2026). I den här har jag och Therese skapat en berättelse, i Ursula K. Le Guins anda: en berättelse som är som en bärkasse. Den innehåller lite allt möjligt, allt är viktigt: både det modesta och det storartade, precis som i livet. Verket Morgonrodnadens minnen är dock ingen science fiction bok (Le Guins genre), inte heller någon roman om en Trollkarl (Trollkarlen från Övärlden), men ändå är det som om vi använder Le Guins bärkasse för att skapa en berättelse om vad det innebär att vara människa. 

Morgonrodnadens minnen är på ett plan en berättelse om att pröva de berättelser, som formar livet och vad det innebär att vara en människa. Alla de sagor och sägningar, dikter och uttryck som vi får med oss under livets morgon, i morgonrodnadens timme. 

Verket startar i idén om att sagor, berättelser formar oss, och utgår från ett välkänt citat från Shakespeare Macbeth: “det är en saga berättad av en dåre…” sedan prövas idén i verket genom att använda fotografier, färg, form och design tillsammans med fragment från Edith Södergrans dikter, som får krocka, samspela, förstärka och illustrera berättelsen. Allt sker i ett samspel, i en lek där form, design, text, fotografi tillsammans skapar en helhet eller en bärkasse med minnen från sagor, landskap, minnen, texter, lekar och ord. Elementen som utgör boken leker samman i en berättelse som blir ett luftslott, som kan krossar av livets glastak. I Morgonrodnadens minnen finns ingen hjälte, utan det är precis som i Le Guins essä är det en säck fylld med ord, ting, fotografier, ljus, minnen som tillsammans skapar mening och ordning eller oordning. Så även om verket, boken bildberättelsen inte är en roman, så skapar form, design en ordning mellan fotografi, text och lek samtidigt som de gnider mot varandra när de släpps fria i bärkassen som behållare.